Den här gången är det gymnastik, närmare bestämt artistisk sådan. Bara flickor, och disciplinen är på en militär nivå. Min dotter tycker av någon anledning att det är superkul.
Själv sitter jag med föräldraskaran. Försöker hålla mig på min kant, men blir mer och mer irriterad.
” Jag förstår inte varför Lisa inte kan få börja i tävlingsgruppen fast hon är fem år. Hon är ju sååå framåt och begåvad. Jag förstår att inte alla barn kan det, men mitt barn är ju på en annan nivå, liksom”
Kan inte hålla tyst längre utan säger försiktigt,”Kanske för att en femårings kropp inte är mogen för att träna så hårt ?”
Föräldern ser ut som hen vill strypa mig långsamt. ”Men de måste ju börja tidigt om de ska komma någonstans?”, säger hen fåraktigt.
Jag inser att det är bättre att hålla käften, och stirrar ned på mobilen.
Har lust att ta min dotter under armen och springa iväg. Vilken sport kidsen än sysslar men så finns de där…fanatiska idrottsföräldrar. De som oavsett vad forskningen säger tror att ju tidigare du börjar pressa ett barn, desto större chans att just deras lille underbarn kommer att bli en lysande stjärna på sporthimlen.
Hade de i varje fall hållit käften om det…tänkt det för sig själv men inte stört oss andra med sina grandiosa planer för sina barn.
Men så smarta är de aldrig…vilket väl iofs själva agerandet bevisar.
Vilken sport lider mest av det tror ni?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar