Året är 1935 och farmor och pappa är i Helsingborg för att pappa skall läggas in för att operera sin Polioskadade fot.
Var han ska läggas in? På Vanföreanstalten.
Bara lyssna på ordet...Vanföreanstalten. Anstalten för de vanföra. De som inte är som andra. De med något fel. De vi måste ha på ett särskilt ställe, en anstalt.
Lyckligtvis används inte ordet längre. Vi har kommit långt i synen på funktionsnedsättningar, även om vi inte har kommit långt nog.
Men ibland är det bra att blicka baktåt och se att vi faktiskt har gjort framsteg...att vi faktiskt inte lägger in våra rörelsehindrade på Vanföreanstalter längre.
När min femårige far opererades fick farmor inte vara med på sjukhuset. Hon fick lämna sin femåring, åka hem till Halmstad, och hämta honom några veckor senare när han var färdigläkt.
Inte vara hos honom när han sövdes, eller vaknade efter operationen. Inte kunna trösta honom när han var rädd.
Men det var så det var 1935.
Jag får ångest bara av tanken på att lämna någon av mina barn själv på ett sjukhus. När vår äldste son gick igenom en liknande operation år 2013, som den min far gjorde, fanns jag och min man med honom från första till sista stund på sjukhuset. Fram tills de sövde honom, och när han vaknade ur narkosen. Efter det fanns det alltid plats för minst en av oss på sjukhuset.
Så visst har vi kommit någonstans. Sjukdomen min far drabbades av som ettåring är utrotad i Sverige. Tack vare operationen han fick är han fortfarande som 84-åring ganska rörlig.
Ibland är det lätt att bli blind för framstegen vi gör när det fortfarande finns så mycket att jobba med.
Och jobba med det får vi aldrig sluta göra. På samma sätt som ordet vanför inte finns längre, hoppas jag att en dag inte längre behöva höra ordet CP användas som en kränkning. Att folk har förstått att det är ett motoriskt funktionshinder och inte ett skällsord.
Att min lille 4-åring inte behöver skämmas över sin skada, och att hans syskon inte behöver bli ledsna när de hör ordet ropas ut över skolgården av oförstående barn.
Och det är vi vuxna som måste göra jobbet. Vi sätter gränserna, vi lär barnen vad som är rätt och fel. Vi har makten att påverka och förändra.
Och tack vare de människor som har vågat och har kämpat, har vi inte längre vanföreanstalter.
En eloge till de som har gått före oss, och en förhoppning om att vi, och de som kommer efter oss, också vågar och orkar fortsätta kämpa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar