Sveriges bästa skolstart?

I Trollhättans kommun hade politikerna i år bestämt att det bästa sättet för alla elever att börja skolåret på, är genom att springa tillsammans.
 "Det här är både ett annorlunda och kul sätt att starta läsåret på. Man får chans att träffa andra elever under roliga former." uttalade sig Tomas Granat, en av initiativtagarna till "Klassjoggen", och tillika grundare av Alliansloppet (vilket jag återkommer till senare).
Trollhättans 7000 grundskoleelever fick tillbringa sin första skoldag med att gå, springa, eller lunka runt 2,4 km tillsammans med tusentals andra barn. De mindre barnen fick vara kvar på sina skolor och genomföra det, men från årskurs 4 och uppåt fick barnen först gå eller cykla in till centrum, sedan springa sträckan, och sedan gå eller cykla tillbaka till skolan igen.
 Min äldste son (10 år), som har en motorisk funktionsnedsättning, hade aldrig orkat det. Och hade han orkat så hade det resulterat i stor smärta i fötter och ben efteråt och dagen därpå. Vår yngst son som har en cp-skada hade heller aldrig orkat det, men han går bara i förskolan än.
 Nu hade vi "turen" att ha ett läkarbesök inplanerat, och därmed behövde vi inte ansöka om ledigt första skoldagen. Andra hade däremot inte samma tur.

Dagen innan Klassjoggen skrev jag ett kort Facebookinlägg där jag uttryckte mig ganska kritiskt till att utsätta många elever för en känsla av utanförskap redan första skoldagen. Tydligen var jag inte ensam om att känna så...inlägget delades vidare, och in kom historier om ledsna barn, oroliga föräldrar och lärare. 
 Det var inga roliga historier. Lärare som hade elever som skolkat eller begärt ledigt. Föräldrar vars barn var rädda och ledsna och inte ville gå till skolan.
 På första skoldagen.
 Den dag som skall vara fylld av spänning och glädje inför ett nytt läsår, blev för många istället så ångestfyllt att de valde att inte gå.

Man kan tycka att det borde vara en självklarhet att inte utsätta elever för en känsla av att inte vara inkluderad, att vara utanför. Det är ju framkommer ju ganska tydligt redan i skollagens första kapitel:

Syftet med utbildningen inom skolväsendet

4 § Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och
elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska
främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en
livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och
förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande demokratiska värderingar som det svenska
samhället vilar på.

I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika
behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de
utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att
uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar
att tillgodogöra sig utbildningen.


Detta är vad varje rektor, lärare, och skolpolitiker borde ha i ryggmärgen. Det är vad hela skolsystemet vilar på.
 Likadant diskrimineringslagen .

Men, säger du,...mitt barn tyckte att det var jätteroligt! Varför är det inte en kul idé att springa ihop? Och barn behöver ju röra på sig!

Sant. En del barn, troligtvis ganska många, tycker att det är jättekul att springa ihop med tusentals andra. Dock inte alla, och det är där diskrimineringen kommer in.
För många barn blir en sådan händelse bara ytterligare ett bevis på (och de har fått många redan, tro mig) att de inte riktigt passar in. Pojken eller flickan i rullstolen märks ännu tydligare. Eleven med motoriksvårigheter som gör att hen inte kan springa snabbt, kommer sist i klassen.
Men det är ju ingen tävling! säger du. Alla tar sig fram i sin takt!
Bullshit. Barn tävlar. Och den som kommer sist skäms.
Eleven med ADHD klarar inte av alla intryck som blir när flera tusen elever ska springa tillsammans. Eleven med Aspergers blir stressad när hen inte vet exakt vad som kommer att hända.
Eleven med social fobi...ja, det krävs inte särskilt mycket fantasi för att förstå vad hen tycker om flera tusen människor runt omkring sig.
Och de blyga eleverna...de som bara vill vänta och iaktta på sin första skoldag. Som inte vill tvingas ihop med en massa människor de inte känner utan att känna sig trygga först.

När man lägger ihop dessa så blir det ganska många barn som inte tycker att det är "både ett annorlunda och kul sätt att starta läsåret på".

Och vi som föräldrar till barn med funktionsnedsättningar har rätt att kräva att även våra barn har samma rättigheter. Att de skall känna sig inkluderade.

Och det är deras FÖRSTA SKOLDAG för guds skull!

Till saken hör också, och det är där jag återkommer till Alliansloppet, att hela Klassjoggen är en stor reklam för Alliansloppet. Min dotter kom hem med en påse full med reklam som de hade fått. Reklam som jag har en skylt på brevlådan för att slippa. Att använda våra barn som reklampelare är inget som jag tror att någon förälder har sagt ja till.
 Och det har definitivt inget att göra i skolans regi!

Känslan när man loggar in på Skatteverket och ser att man tydligen ska betala tillbaka en smärre förmögenhet...

Avslag på vår ansökan om bilstöd...

...fick vi idag.

 Hade i och för sig inte förväntat mig något annat, men det är ändå tråkigt. Särskilt som att orsaken var att "vi vet inte om hans skada ger exakt de och de symptomen under nio år".

 Sverige och Försäkringskassan i ett nötskal...jäkla paragrafryttare.

 Dessutom är beslutet taget av en läkare som aldrig har träffat eller pratat med någon i vår familj.

Suck.

 Bara att vänta på att Lille E's cp-skada ska självläka då...

Till dig som inte har ett barn med funktionsnedsättning!

I get it.
 Det är irriterande med barnskrik. Det tycker jag också.
Men skriken har alltid en orsak...barnet försöker tala om att något inte är bra.
 Och ibland, som hos vår Lille E, räcker orden inte till för att förklara varför han är arg eller ledsen...och då skriker han. Högt och argt och ibland hjärtskärande.

Och då ser man blickarna från människor i omgivningen...oftast blickar från andra föräldrar.
 "Få tyst på ungen!" "Herregud, kan ni inte uppfostra ert barn bättre! Han är för stor för att skrika så!" "Hade det varit mitt barn, så hade jag minsann fått tyst på honom."

Och då skär det i mammahjärtat.
 Jag vill tala om för dem att Lille E skriker av en orsak. Att han, trots att det kanske inte syns utanpå så tydligt, har ett handikapp. Att hans hjärna har en stor skada, som ibland gör att intrycken från världen runt omkring honom blir för mycket.

Han förstår som en 7-åring, fick vi reda på härom dagen. Trots att han inte är mer än nyss fyllda fyra år. Men han kan inte uttrycka det...inte få oss att förstå allt han vill berätta. För när han pratar är det fortfarande så pass otydligt att omvärlden inte förstår vad han vill säga. Lite grann, visst, men inte allt. Och det gör att Lille E ibland slutar att försöka få andra att förstå...han blir ledsen och tycker inte att det är någon ide att ens försöka.

Istället skriker han. Skriker av frustration över att omvärlden inte förstår vad han vill. Att han förstår allt och mer därtill, men det är inlåst i hans lilla huvud utan att kunna ta sig ut. En dag kommer det nog att göra det, det hoppas vi. Men fram tills dess kommer Lille E att skrika när världen inte förstår honom.

Så ni föräldrar som blir irriterade på det skrikande barnet på stan...eller på det stora barnet som fortfarande har napp....eller fortfarande sitter i vagn, trots att det borde kunna gå själv.
 Bara försök förstå att det kanske finns en annan orsak än den ni tror.
 Det stora barnet med napp kanske har en cp-skada du inte ser, men på grund av skadan dreglar så mycket att nappen hjälper det att hålla ordning på munnen.
 Det stora barnet i vagnen kanske har problem med musklerna, och blir trött av att gå för mycket...då hjälper det att få åka lite.
 Och barnet som skriker kanske vill berätta något...men bara saknar förmågan.

Alla handikapp syns inte tydligt utanpå, vilket kanske gör det lite svårare att förstå.
 Däremot kan vi alla lära oss att allt heller kanske inte är vad det ser ut att vara, och därför tänka till en extra gång innan vi blänger eller suckar.

Sandybell : Intro och början. Svenska Swedish

Lade ut ett klipp på Youtube med introt till Sandybell...ifall det är någon som vill känna sig nostalgisk :-)

CSN. Igen.

Måndag.

IKEA´s nya trådlösa laddarkollektion...

...måste vara det mest spännande som är på gång på familjemöbel-fronten.

 För er som har missat det, kommer IKEA att i april släppa en möbelkollektion med inbyggda trådlösa laddare.

Alltså, du lägger din telefon på möbeln, inga sladdar att trassla med eller hålla reda på, och telefonen laddas.

I vår familj har vi fyra mobiler och en Ipad. Det är alltid käbbel om vem som hade laddaren sist, och i vilket rum den är.

 Bara tanken på att slippa sladdhelvetena gör mig euforisk.

Nu är kanske inte vårt sovrum riktigt så vitt och rent, utan snarare belamrat med leksaker, vattenglas och sagoböcker, men ändå! Att slippa trassla in en sladd i det är fantastiskt :-D

Och kolla här!!!   Någon mer som lägger telefonen bland maten!

Jag har oftast med mig telefonen i köket. Kopplar upp den mot Spotify så jag kan lyssna på musik när jag lagar mat. Det gör att jag heller inte hör det konstanta "mammamammamamma".  

Blir till att lägga undan lite pengar och införskaffa hela jäkla kollektionen...som trebarnsmamma vill man bara att saker ska vara så praktiska som möjligt, utseendet kommer liksom i andra hand.

 

Fast jag måste säga att IKEA har lyckats med designen också...riktigt snygga grejer!

Tagit upp broderiet igen; Nördbroderi

I ett försök att minska stressen i mitt liv har jag tagit upp handarbete.
 Har aldrig varit något stjärna på det, trots att mormor var syslöjdslärare och mamma också är riktigt duktig.
 Jag är för otålig, slarvig...gillar att få klart saker snabbt. Min mormor hade rullat runt i graven om hon hade sett mina baksidor på broderier.

Men, hur som helst bestämde jag mig för att ta upp handarbete igen...närmare bestämt korsstygn.
 Vet inte varför jag gillar just det...enkelheten i det kanske. Räkna, sy, fram och tillbaka.

När jag började gräva i min gamla broderilåda insåg jag att den var urtråkig. Dukar, blomstertavlor, och ett halvfärdigt örngott men monogram. Nope, ville inte göra det.

Googlade och insåg att världen är full av betydligt roligare saker att brodera...som geekbroderi!

Lät äldste sonen välja mönster, skrapade ihop gamla garner och satte igång.

Önskemål: Minecrafttavla

Först blir det en Creeper...

Sedan en Steve...

Sedan tyckte han att det skulle vara en gris...

Och ett får...

Och sedan har jag inte kommit längre...men det är en början. Och lite mer avstressad är jag.

Vår i luften idag :-)

Bokbloggsjerka 27 feb – 2 mars

Veckans fråga handlar om en bokserie som man har slutat tycka om under seriens gång, och varför.

Måste nog bli en gammal bokserie här...som jag älskade när jag var i tonåren.

Jean. M. Auels;  Grottbjörnens folk  (som följdes av Hästarnas dal, Mammutjägarna, Stäppvandringen, Nionde grottan och slutligen De målade grottornas land)

Läste första boken när jag var runt 12-13 år och tyckte att det var det bästa jag hade läst (utbudet av ungdomsböcker var ganska obefintligt på 80-talet, så man gick direkt på vuxenböckerna liksom...).

Historien om Cro-Magnonflickan Ayla som växer upp hos en Neanderthal-klan liknade inte något jag hade läst förut. Det var som att få ett titthål in i grottväggen till livet för 30 000 år sedan. Mycket trovärdigt upplevde jag det.

 Sedan kom andra boken, Hästarnas dal. Redan här kände jag att något blev sämre, även om jag som då ung tonåring var djupt imponerad av de flera sidor långa sexskildringarna.

 Mammutjägarna var bok nummer tre, och jag fortsatte att läsa. Inte lika bra, men tillräckligt för att hålla intresset uppe.

Stäppvandringen, bok nummer fyra, var rent ut sagt urdålig. Dels hade jag väl blivit äldre och krävde lite mer, men även med det i beräkning var boken inte bra...inte ens sexskildringarna var intressanta.

Sedan gick det tolv år innan nästa bok kom ut, Nionde grottan. Förväntningarna var ju onekligen ganska höga då. Det enda positiva jag kan säga om den är att jag i varje fall läste ut den.

Det är mer än vad jag gjorde med sista delen, De målade grottornas land. Jag började läsa den, ivrig efter att få ett closure. Efter en tredjedel orkade jag inte längre. Boken var så långt ifrån den första i serien att man knappt kunde hitta likheter. Språket, berättartekniken, ja allt var torftigt, amatörmässigt.

 Kände att jag inte skulle få det avslut på historien som jag ville ha, och tänkte att det är bättre att lämna det.

 Kanske berodde det på att jag är äldre, jag vet inte. Kanske hade Auel tappat gnistan att skriva, och bara hjälpligt fick ihop de två sista böckerna.

Kommer dock alltid att ha en liten saknad över att inte ha fått historien hopknuten, avslutad.

Får väl vända mig till fanficen istället ;-)

Mello. Deltävling 4.

Minecraftkalas

A har börjat tjata om att få ha ett Minecraftlan-kalas igen. Han hade ett i höstas när han fyllde nio. Alla killarna i klassen bjöds och kom med sina datorer. Sedan kopplade maken upp dem, och killarna kunde spela ihop online.
Det hela var mycket lyckat, alla åt, drack och spelade långt in på kvällen. Vi hade gjort Mincraft-snacks, Minecraft-dricka, och Minecraft-tårta...inte särskilt komplicerat, och mycket trevligt.

Men just nu har jag inte riktigt ork till att fixa ett känner jag...plus att grabben inte fyller år.
"Men jag kan ha ett litet, mamma, bara för tre stycken?"
 Kanske. Fast utan mat och dryck.

Eller om jag tar några sådana här innan kanske det går ;-)

Har ni haft LAN hemma för era små-geeks? Bomba mig gärna med ideer! :-D

Hittat kompis till Zombietomten!

I och med att våren är i antågande har trädgårdstankarna börjat komma.
 Det gör de alltid så här års...börjar jättefint, det köps frön att plantera, jag googlar på "bygg ditt eget växthus" och tror att jag kommer att ha tid att göra det.
Sedan någon gång fram i Maj börjar jag inse att jag inte kommer göra ett smack av det jag tänkte, och åker istället  i desperation och köper färdigplanterade saker i krukor...

Men, jag har i varje fall hittat en kompis till Zombietomten...nämligen Zombiegåsen!

Kommer att se finfin ut under Magnolian!
 I varje fall kanske den hindrar grannarna över att förfasas över hur ovårdad trädgården är ;-)

Om någon har andra roliga idéer om hur man kan nörda till sin trädgård så dela gärna med er!

Att tala med en handläggare på CSN.

För fyra år sedan...

...föddes vår lille solstråle.

 Fast någon solstråle var han inte när han kom. Han skrek och skrek. Ville inte amma, inte vara i famnen. Något kändes fel, även om läkarna hävdade att allt var som det skulle.

Några timmar senare slutade han andas, och kördes i ilfart till Neonatal.

Och där blev vi kvar i två och en halv vecka...vår lillkille hade fått en stroke, och ingen visste vad konsekvenserna skulle bli.

 Vi ville bara ta hem honom...ville bara att han skulle överleva.

 Och när de till slut väckte honom ur sövningen, så kikade han upp på oss och log . Ja, faktiskt log :-)

Och sen dess har lille E lett. Han är den gladaste unge jag träffat. En högersidig Hemiplegi blev konsekvensen av hans stroke, men allt som allt klarar han sig fint. Skuttar, hoppar, springer som andra barn, men kanske lite långsammare.

 Men oftast glad och go :-)

Så grattis vår underbare solstråle på 4-årsdagen!

Nöjd födelsedagskille!

Lille E fyller 4 år på tisdag, och igår hade vi släktkalas. Naturligtvis blev det presenter...E är en ganska bortskämd liten kille ;-)

Det bästa han vet (förutom mormor) är Cars...och särskilt Blixten McQueen. Han har stora Blixten, lilla Blixten, radiostyrda Blixten, terrängBlixten, Blixtenlakan, Blixtenkudde, osv, osv. You get the Picture.

Igår fick han bästa presenten (enligt honom själv); nämligen Blixtenskor! Som blinkar!
 Superkul för en liten kille som har problem med ena foten, men älskar att springa. Fort, fort, fort sprang han runt huset!

 Och i morse hade jag inte hjärta att säga nej när han ville ha dem till förskolan...trots att det snöade:-)
 Ivrigt visade han sin fröken och sina kompisar hur fort han kunde springa, och hur mycket det blinkade.

Sådant värmer en funkismammas hjärta!

Lullaby Schampokaka - testar för första gången!

Har nu testat Schampokakan Lullaby som inhandlades i förrgår, och jag är både nöjd och besviken.
 Testade först på Lille E, eftersom expediten menade att just den sorten var den som var barnvänligast.
 Mild doft av lavendel, och otroligt smidig att använda. Bara att gnugga upp ett skum och tvätta håret med det. Enkelt, och 4-åringens hår blev mjukt och luktade gott efteråt.
 Så långt nöjd.

Sedan använde jag den i morse.
 Jag har inte jättekrångligt hår, men är runt 40-årsåldern och kvaliteten är väl inte som när jag var 20, om jag säger så ;-)
Och till mig funkade den inte alls. Visst, rent blev det, men strävt och torrt, och fick ha rejält med balsam i för att få ordning på det efteråt.

Så summan är; Nöjd med den till barnen, inte till mig själv. Kan dock tänka mig att använda den vid resor, då den är otroligt liten och praktisk

Någon som har andra erfarenheter? Har jag bara valt fel sort?

Mello. Deltävling 3.

Fyndat på SciFi-bokhandeln!

Åkte ner till Göteborg med de två äldsta barnen igår...lite sportlovsaktivitet :-D

 Två affärer står högst upp på listan;

1) SciFi-bokhandeln

Allas favoritaffär (förutom möjligtvis maken som föredrar Macforum ). Det är svårt att komma ut utan att ha köpt någonting.
 L var på jakt efter Hermiones trollstav, och A efter ett Minecraft-gosedjur till present åt en liten nyföding. Ingen av dem hittade vad de ville...eller, ja, L hittade men fick inte. Kostar en trollstav 400 spänn så förtjänar den mer än att hamna i röran på hennes golv...

Istället var det jag som blev glad. Hittade den svensktalade versionen av Sandybell , som jag har letat efter. Inte jättebra bild eller ljud, men kul att få se lite barndomsnostalgi :-)

Återkommer med recension när den är färdigsedd.


2) Lush-butiken

Jag, L och Lille E är galna i badbomber. Vi har ett jättestort badkar och badar ofta, vilket gör att det går åt några stycken per år.
 Igår köpte vi dessutom en Schampo-kaka för att testa...verkar helt suverän, men får återkomma när jag har testat den själv.

 Någon som har använt en? 

Beslutet att ha kidsen hemma på sportlovet...

Vad vår familj nördar loss på...

Alla har sina nörderier, och i vår familj är de många...växlar naturligtvis med tiden men några är ganska bestående.
 Här kommer en snabb presentation av familjen MK´s nördintressen:

Jag

1)  Star Wars (barndomens första passion...ville vara Leia i guldbikinin)

2) 80-tals Animie (se tidigare inlägg)

3) T.S Eliot (jag är en sucker för The Wasteland, och O´l Possums Book of Practical Cats)

4) Nagellack (är finsmakare. Är först på plats i sminkaffären varje gång Opi lanserar en ny kollektion)

 5) X-files (gammal Shipper...det var så jag hittade Fanficen)


Maken

1) Star Wars  (japp, vi hade temat som utmarch när vi gifte oss)

2) Skeptisism (att han inte gillar psuedovetenskap är understatment of the year ;-)  )

3)  PS4  ( allehanda spel som jag har dålig koll på...)


A, 9 år

1) Minecraft

2) Youtube-videosar om Minecraft




L, 7 år

1)  Konståkning (ju mer bling-bling på klänningen, desto bättre)

2) Harry Potter (Hon cosplayade som Hermione på förra Sci-fi-mässan)

3) Smink-videosar på Youtube (funderar allvarligt på att sätta stopp för detta)


Lille E, 4 år

1) Blixten Mac Queen  (vi har ta mig -f-n Blixten i alla versioner som finns här hemma)

2) Unwrapping-videosar av leksaker  (ska återkomma till detta någon annan gång. Var ett helt okänt fenomen för mig innan E fastnade)

3) Mormor (E´s favorit. Han har nördat mormor sen han låg på Neonatal... ;-)



Vilka är era nörderier? Och era barns? Dela gärna med er, det vore kul :-)

Minecraft-Lan

Store sonen är iväg på sitt första Minecraft-Lan.
Han var så exalterad att han inte kunde få i sig frukosten i morse...och till och med gick och lade sig extra tidigt igår kväll.

N3 (dvs kulturskolan) i Trollhättan fixar sedan några år tillbaka Minecraft-Lan för lovlediga barn, och det har naturligtvis blivit omåttligt poppis. Fantastiskt initiativ, och skönt när folk tar reda på vad barn faktiskt VILL göra, och inte bara vad vuxenvärlden tror att de vill göra.

Sonen och hans kompisar tillbringar all den datatid de kan tjata till sig i Minecraft-världar, ivrigt Skypande med varandra. Sure, kanske inte den umgängesformen man själv hade valt, men tiderna ändras...bara för gamla morsan att acceptera. Och alla former av nörderi är välkomna ;-)

Så nu ska han sitta i 12 timmar med 50 andra Minecraft-nördar...hoppas att han får fantastiskt kul!

Rai Grottpojken och annan 80-talsAnime ( klart det ska introduceras för barnen! )

Någon som kommer ihåg den här?

Helgnöjet i vår familj under 80-talet bestod ofta av att hyra en Moviebox och två videofilmer (detta var innan en VHS införskaffades...vilket det gjorde när pappa insåg att man kunde spela in sport från teven).

 För 100 kronor fick man på Videospecialisten hyra en Moviebox (bärbar, uthyrningsbar VHS, för er som inte var med ;-) ), och två filmer, en till föräldrarna och en till mig och lillbrorsan.
 Mamma och pappa valde oftast en James Bond-rulle eller Tillbaka till Eden. Jag och brorsan valde nästan alltid en av följande:

*Rai Grottpojken       

* Starzinger                               

* Galaxy Express 999               

* Grand Prix   

Plus mina favoriter (som brorsan inte var lika förtjust i)

* Candy Candy  och   Sandybell

Av alla ovanstående var utan tvekan Rai Grottpojken populärast. Vi väntade i månader på att nya filmer skulle komma till videobutiken. (igen, för er som inte var med, på 80-talet fick man vänta på saker istället för att hitta en läckt dålig kopia på Youtube ;-) )

Varje VHS-rulle slutade med en fet cliffhanger...och sedan fick man vänta några månader för att se om den enögde jätteödlan Kirano hade överlevt, eller om de äntligen hade lyckats ha ihjäl honom.

Jag kan fortfarande drömma mardrömmar om Kirano. Jag skämtar inte.

Så självklart tyckte jag att kidsen skulle se dem :-D

Och de såg dem, blev skiträdda, men älskade dem. 

Men jisses vilken tolerans man måste haft på barnfilmer på 80-talet...tror aldrig att de hade ansetts lämpliga idag. Men om ni är sugna på en nostalgitripp så finns de på Dvd på Discshop (är dock inte säker på att alla delar finns).

Serien är väl värd att se, oavsett om det är som nostalgi eller för första gången!

Har ni några minnen av 80-talsAnime? Eller vet var man kan få tag på det? 

Dela gärna med er, snälla! :-)

Mello. Deltävling 2.

Trevlig Alla Hjärtans Dag från vår ZombieTomte

Så här på Alla Hjärtans Dag passar jag på att lägga ut en liten hälsning från vår bästa trädgårdspryl - ZombieGnomen :-D

Han står under Magnoliabusken och lurar...perfekt för att skrämma bort nyfikna grannar och jobbiga ungar!

Mina föräldrar köpte den till mig i födelsedagspresent till mig för ett par år sedan (japp, sådana är mina föräldrar ;-) ) , och den passar perfekt i vår trädgård...misskött och halvdöd. Men den har hållit i vinter...vilket är mer än man kan säga om trädgården.

Vill du ha tag på din egen? Finns hos Coolstuff . Själv önskar jag mig den krypande också...eller helst en hel egen ZombieTomtearmé...då jäklar är det ingen i kvarteret som vågar säga till dig att rabatterna behöver rensas!

Här är Jamie – första modellen med Downs syndrom på New Yorks catwalk – Metro

Här är Jamie – första modellen med Downs syndrom på New Yorks catwalk – Metro


Och ibland tar världen ett litet steg framåt!

Fantastiska Jamie Brewer, mest känd från American Horror Story, äntrade catwalken under New York fashion Week, och slog därmed ett slag för alla funktionsnedsatta med modelldrömmar.
Skönt att till och med den ganska inskränkta modevärden kan visa att vi människor är olika...

Försäkringar

Vilken försäkring har ni som har barn med funktionsnedsättning?

Känner mig hjälplös i försäkringsdjungeln. När barnen dessutom redan har sin diagnos är det ännu svårare...

Allting verkar bara kosta, men inget verkar ersätta...bara undantag för allting.

Så...vilket det bästa försäkringsbolaget? Inte bara för barn, utan för allt...hus, bil, sig själv?

År 1935 och år 2015 - apropå funktionsnedsättningar och synen på dem.

Fotot nedan visar min femårige far och hans mamma - min farmor.
Året är 1935 och farmor och pappa är i Helsingborg för att pappa skall läggas in för att operera sin Polioskadade fot.

Var han ska läggas in? På Vanföreanstalten.

Bara lyssna på ordet...Vanföreanstalten. Anstalten för de vanföra. De som inte är som andra. De med något fel.  De vi måste ha på ett särskilt ställe, en anstalt.

Lyckligtvis används inte ordet längre. Vi har kommit långt i synen på funktionsnedsättningar, även om vi inte har kommit långt nog.
 Men ibland är det bra att blicka baktåt och se att vi faktiskt har gjort framsteg...att vi faktiskt inte lägger in våra rörelsehindrade på Vanföreanstalter längre.

När min femårige far opererades fick farmor inte vara med på sjukhuset. Hon fick lämna sin femåring, åka hem till Halmstad, och hämta honom några veckor senare när han var färdigläkt. 
Inte vara hos honom när han sövdes, eller vaknade efter operationen. Inte kunna trösta honom när han var rädd.
Men det var så det var 1935.
 Jag får ångest bara av tanken på att lämna någon av mina barn själv på ett sjukhus. När vår äldste son  gick igenom en liknande operation år 2013, som den min far gjorde, fanns jag och min man med honom från första till sista stund på sjukhuset. Fram tills de sövde honom, och när han vaknade ur narkosen. Efter det fanns det alltid plats för minst en av oss på sjukhuset.

Så visst har vi kommit någonstans.  Sjukdomen min far drabbades av som ettåring är utrotad i Sverige. Tack vare operationen han fick är han fortfarande som 84-åring ganska rörlig.
 Ibland är det lätt att bli blind för framstegen vi gör när det fortfarande finns så mycket att jobba med. 

Och jobba med det får vi aldrig sluta göra. På samma sätt som ordet vanför inte finns längre, hoppas jag att en dag inte längre behöva höra ordet CP användas som en kränkning. Att folk har förstått att det är ett motoriskt funktionshinder och inte ett skällsord.
 Att min lille 4-åring inte behöver skämmas över sin skada, och att hans syskon inte behöver bli ledsna när de hör ordet ropas ut över skolgården av oförstående barn.
Och det är vi vuxna som måste göra jobbet. Vi sätter gränserna, vi lär barnen vad som är rätt och fel. Vi har makten att påverka och förändra.

Och tack vare de människor som har vågat och har kämpat, har vi inte längre vanföreanstalter.
 En eloge till de som har gått före oss, och en förhoppning om att vi, och de som kommer efter oss, också vågar och orkar fortsätta kämpa!

Tjohoo! Både The Walking Dead och John Oliver!

Får bli tv-kväll ikväll (vilket det iofs är typ varje kväll, så det är ingen skillnad).

Dels är The Walking Dead tillbaka...skönt. Känns dags för andras zombier än de som hasar runt här hemma. Mid-season-finalen på säsong 5 slutade på topp (inga spoilers), och jag har faktiskt lite förhoppningar efter den ganska tråkiga säsong 4.
 Bara kidsen somnar i tid...en tv-ruta full med zombies är inget jag har lust att de ser. Då kommer jag ha barn i sängen tills de är vuxna.

Vad tycker ni är en lämplig åldersgräns för en sådan här serie? När låter ni era barn se den?



Och sen fantastiske John Oliver i Last Week Tonight .
 Sarkastisk, cynisk, och vetenskapligt förankrad driver han med allt...men framför allt USA och dess extremister.

Har ni inte sett det, så se det. You´re in for a Treat! :-D

Bokbloggsjerka 6-9 februari

Kan du bidra med en lista på de bästa böckerna för 6-9 och 9-12 som kom ut förra året?

Nej. Men jag kan nämna några som mina äldsta barn gillar...dock är de inte purfärska :-)

1) Dagbok för alla mina fans av Jeff Kinney

Det är boken som fick min totalt läsovillige 9-åring att börja sträckläsa. En modernare och mer amerikansk version av Berts dagbok. Lättläst, rolig, och snygg layout som lockar läsare som skräms av för många täta bokstäver :-D

2) Häxan och lejonet av C.S. Lewis

Min barndoms älsklingsbok, som mina barn också älskar. den andra av Narniaböckerna, och enligt min åsikt den bästa. Vi har den som högläsningsbok, och språket är bra flyt i. Vackert och sparsamt illustrerad.

3)  Det lilla huset i stora skogen av Laura Ingalls Wilder 

 Åter en av mina barndomsfavoriter, som dottern också gillar. Den första i serien om Laura och hennes familj som kämpar sig fram i ett nybyggar-Amerika. Ger nog en bättre bild av ett sent amerikanskt 1800-tal än de flesta historieböcker.

Såg även att de första  Katitzi-böckerna har getts ut i nytryck av Natur och Kultur. Är mycket nyfiken på att läsa om dem själv, och kan absolut tänka mig att dottern gillar dem.

Mellodags. Fri tolkning.

Fredagskvällens outfit

Ikväll kör jag:

* överblivna mammabyxor från -07. I orginal svarta, men här uppiffade med lite vita färgfläckar från renoveringen av vardagsrummet.

* Oversize-tisha med Supermanlogga. Komplett med en fläck av barnsnor inkletat på ena axeln.

                         

*Accessoarer: håret ledigt uppsatt i en traditionell mammatofs. Varför komplicera det...enkelt är smakfullt.

 Åh, just det...vigselringen också. Den passar inte på ringfingret längre, men jag har lyckats klämma på den på lillfingret.

Redo för fredagskväll!