familj

familj

måndag 16 mars 2015

Avslag på vår ansökan om bilstöd...

...fick vi idag.
 Hade i och för sig inte förväntat mig något annat, men det är ändå tråkigt. Särskilt som att orsaken var att "vi vet inte om hans skada ger exakt de och de symptomen under nio år".
 Sverige och Försäkringskassan i ett nötskal...jäkla paragrafryttare.
 Dessutom är beslutet taget av en läkare som aldrig har träffat eller pratat med någon i vår familj.
Suck.
 Bara att vänta på att Lille E's cp-skada ska självläka då...



lördag 14 mars 2015

Till dig som inte har ett barn med funktionsnedsättning!

I get it.
 Det är irriterande med barnskrik. Det tycker jag också.
Men skriken har alltid en orsak...barnet försöker tala om att något inte är bra.
 Och ibland, som hos vår Lille E, räcker orden inte till för att förklara varför han är arg eller ledsen...och då skriker han. Högt och argt och ibland hjärtskärande.

Och då ser man blickarna från människor i omgivningen...oftast blickar från andra föräldrar.
 "Få tyst på ungen!" "Herregud, kan ni inte uppfostra ert barn bättre! Han är för stor för att skrika så!" "Hade det varit mitt barn, så hade jag minsann fått tyst på honom."

Och då skär det i mammahjärtat.
 Jag vill tala om för dem att Lille E skriker av en orsak. Att han, trots att det kanske inte syns utanpå så tydligt, har ett handikapp. Att hans hjärna har en stor skada, som ibland gör att intrycken från världen runt omkring honom blir för mycket.

Han förstår som en 7-åring, fick vi reda på härom dagen. Trots att han inte är mer än nyss fyllda fyra år. Men han kan inte uttrycka det...inte få oss att förstå allt han vill berätta. För när han pratar är det fortfarande så pass otydligt att omvärlden inte förstår vad han vill säga. Lite grann, visst, men inte allt. Och det gör att Lille E ibland slutar att försöka få andra att förstå...han blir ledsen och tycker inte att det är någon ide att ens försöka.

Istället skriker han. Skriker av frustration över att omvärlden inte förstår vad han vill. Att han förstår allt och mer därtill, men det är inlåst i hans lilla huvud utan att kunna ta sig ut. En dag kommer det nog att göra det, det hoppas vi. Men fram tills dess kommer Lille E att skrika när världen inte förstår honom.




Så ni föräldrar som blir irriterade på det skrikande barnet på stan...eller på det stora barnet som fortfarande har napp....eller fortfarande sitter i vagn, trots att det borde kunna gå själv.
 Bara försök förstå att det kanske finns en annan orsak än den ni tror.
 Det stora barnet med napp kanske har en cp-skada du inte ser, men på grund av skadan dreglar så mycket att nappen hjälper det att hålla ordning på munnen.
 Det stora barnet i vagnen kanske har problem med musklerna, och blir trött av att gå för mycket...då hjälper det att få åka lite.
 Och barnet som skriker kanske vill berätta något...men bara saknar förmågan.

Alla handikapp syns inte tydligt utanpå, vilket kanske gör det lite svårare att förstå.
 Däremot kan vi alla lära oss att allt heller kanske inte är vad det ser ut att vara, och därför tänka till en extra gång innan vi blänger eller suckar.

onsdag 11 mars 2015

Sandybell : Intro och början. Svenska Swedish

Lade ut ett klipp på Youtube med introt till Sandybell...ifall det är någon som vill känna sig nostalgisk :-)



fredag 6 mars 2015

IKEA´s nya trådlösa laddarkollektion...

...måste vara det mest spännande som är på gång på familjemöbel-fronten.
 För er som har missat det, kommer IKEA att i april släppa en möbelkollektion med inbyggda trådlösa laddare.
Alltså, du lägger din telefon på möbeln, inga sladdar att trassla med eller hålla reda på, och telefonen laddas.




I vår familj har vi fyra mobiler och en Ipad. Det är alltid käbbel om vem som hade laddaren sist, och i vilket rum den är.
 Bara tanken på att slippa sladdhelvetena gör mig euforisk.





Nu är kanske inte vårt sovrum riktigt så vitt och rent, utan snarare belamrat med leksaker, vattenglas och sagoböcker, men ändå! Att slippa trassla in en sladd i det är fantastiskt :-D


Och kolla här!!!   Någon mer som lägger telefonen bland maten!


Jag har oftast med mig telefonen i köket. Kopplar upp den mot Spotify så jag kan lyssna på musik när jag lagar mat. Det gör att jag heller inte hör det konstanta "mammamammamamma".  

Blir till att lägga undan lite pengar och införskaffa hela jäkla kollektionen...som trebarnsmamma vill man bara att saker ska vara så praktiska som möjligt, utseendet kommer liksom i andra hand.
 
Fast jag måste säga att IKEA har lyckats med designen också...riktigt snygga grejer!






onsdag 4 mars 2015

Tagit upp broderiet igen; Nördbroderi

I ett försök att minska stressen i mitt liv har jag tagit upp handarbete.
 Har aldrig varit något stjärna på det, trots att mormor var syslöjdslärare och mamma också är riktigt duktig.
 Jag är för otålig, slarvig...gillar att få klart saker snabbt. Min mormor hade rullat runt i graven om hon hade sett mina baksidor på broderier.

Men, hur som helst bestämde jag mig för att ta upp handarbete igen...närmare bestämt korsstygn.
 Vet inte varför jag gillar just det...enkelheten i det kanske. Räkna, sy, fram och tillbaka.

När jag började gräva i min gamla broderilåda insåg jag att den var urtråkig. Dukar, blomstertavlor, och ett halvfärdigt örngott men monogram. Nope, ville inte göra det.

Googlade och insåg att världen är full av betydligt roligare saker att brodera...som geekbroderi!

Lät äldste sonen välja mönster, skrapade ihop gamla garner och satte igång.

Önskemål: Minecrafttavla

Först blir det en Creeper...




Sedan en Steve...




Sedan tyckte han att det skulle vara en gris...



Och ett får...





Och sedan har jag inte kommit längre...men det är en början. Och lite mer avstressad är jag.

söndag 1 mars 2015

Bokbloggsjerka 27 feb – 2 mars

Veckans fråga handlar om en bokserie som man har slutat tycka om under seriens gång, och varför.

Måste nog bli en gammal bokserie här...som jag älskade när jag var i tonåren.

Jean. M. Auels;  Grottbjörnens folk  (som följdes av Hästarnas dal, Mammutjägarna, Stäppvandringen, Nionde grottan och slutligen De målade grottornas land)



Läste första boken när jag var runt 12-13 år och tyckte att det var det bästa jag hade läst (utbudet av ungdomsböcker var ganska obefintligt på 80-talet, så man gick direkt på vuxenböckerna liksom...).

Historien om Cro-Magnonflickan Ayla som växer upp hos en Neanderthal-klan liknade inte något jag hade läst förut. Det var som att få ett titthål in i grottväggen till livet för 30 000 år sedan. Mycket trovärdigt upplevde jag det.
 Sedan kom andra boken, Hästarnas dal. Redan här kände jag att något blev sämre, även om jag som då ung tonåring var djupt imponerad av de flera sidor långa sexskildringarna.
 Mammutjägarna var bok nummer tre, och jag fortsatte att läsa. Inte lika bra, men tillräckligt för att hålla intresset uppe.
Stäppvandringen, bok nummer fyra, var rent ut sagt urdålig. Dels hade jag väl blivit äldre och krävde lite mer, men även med det i beräkning var boken inte bra...inte ens sexskildringarna var intressanta.

Sedan gick det tolv år innan nästa bok kom ut, Nionde grottan. Förväntningarna var ju onekligen ganska höga då. Det enda positiva jag kan säga om den är att jag i varje fall läste ut den.

Det är mer än vad jag gjorde med sista delen, De målade grottornas land. Jag började läsa den, ivrig efter att få ett closure. Efter en tredjedel orkade jag inte längre. Boken var så långt ifrån den första i serien att man knappt kunde hitta likheter. Språket, berättartekniken, ja allt var torftigt, amatörmässigt.
 Kände att jag inte skulle få det avslut på historien som jag ville ha, och tänkte att det är bättre att lämna det.
 Kanske berodde det på att jag är äldre, jag vet inte. Kanske hade Auel tappat gnistan att skriva, och bara hjälpligt fick ihop de två sista böckerna.

Kommer dock alltid att ha en liten saknad över att inte ha fått historien hopknuten, avslutad.

Får väl vända mig till fanficen istället ;-)

Mello. Deltävling 4.